tisdag 25 februari 2014

Kläderna har kommit weee me&I

weee mina kläder ifrån me&I har kommit guuud vad kul!!
Har beställt dessa:
Lambyxor och body

Uggleheldress med tillhörande mössa

Tröja till Luna

Tröja till Stella

"det är alltid jag som..." "det är bara jag som..."

Idag mår jag verkligen inte bra, jag har ont jag vill inte gå in på varför. Min underbara man kom hem ifrån jobbet i morse och tog med barnen till öppnafsk dem älskar det och jag är så glad över att han fanns där och stöttade mig när jag inte mår/mådde bra.

Det finns en sak som jag grubblat en del över vad gäller barn och i relationen mellan vuxna och barn. Petra kranz lindgren skrev över det i sin blogg det kan ni läsa här: http://petrakrantzlindgren.se/2011/03/23/belona-ratt-beteende-eller-forsta-vad-barnet-behover/ hon skriver om att om man belönar sitt barn varje gång den gör något som man som vuxen tycker om så missar man deras behov och känslor. Jag upptäckte att pärlburken som vi började med bara ledde till en prestationsångest för mina barn att dem ville prestera något för att få en pärla i burken själv funderade jag på om jag gjorde rätt när jag belönade bra beteende. Visst slutade dem med det jag tyckte illa om till en viss del men också missade vi mycket prat och jag fick sällan reda på deras egentliga behov av t.ex uppmärksamhet. Läs gärna hennes blogg inlägg om att belöna rätt beteende.

Jag har också funderat på att i relationen mellan en partner att det uppstår ibland kommunikationsfel som gör att det kan uppstå bråk. Har ni varit med om någon gång att eran partner säger "det är alltid jag som tvättar" "det är bara jag som lagar mat" "det är bara jag som städar" osv man säger att påstående och lägger till en förstärkning i form av "bara" det kan i många fall uppstå ett bråk kring det eftersom att den andra personen känner att min partner ser bara vad han själv gör och inte vad jag gör. I stället vore det bättre om man kunde kommunicera om saken som ligger till grunden för problemet. Problemet ligger sällan i påståendet "det är bara jag som städar" grunden till problemet kan vara att partnern inte vågar prata om att den  vill ha det på något annat sett. Vore det inte bättre om ens partner sa "jag känner att jag behöver mer hjälp med tvätten, jag tycker det vore bra om vi kunde ta den varannan gång, går det bra för dig?". Då skulle iaf jag som partner förstå min man bättre och ha chansen att svara utan att försvara mig vilket händer i det påstående som jag skrev som förslag tidigare. Det som händer när man försvarar sig är att det blir en aggressivare ton i kommunikationen man känner sig inte hörd eller förstådd och det kan ofta sluta i bråk. Grunden till en bra relation tror jag är en bra kommunikation.

Har ni några förslag på hur man kan kommunicera bättre med sin partner för att bli förstådd bättre? Lämna gärna ett avtryck bland kommentarerna eller era tips och idéer.

Idag har jag svårt för att ta mig upp ur sängen. Det är inte bara pga av olyckan förra helgen som gör att jag mår dåligt. Visserligen har jag ont i ryggen, ont i huvudet, axlarna osv men just idag är det något annat som gör att jag har extremt ont. Jag känner mig förstådd av min man idag när han säger att han förstår mig och lyssnar på mig och inte ifrågasätter mig. Idag hade jag en läkartid för att bli sjukskriven pga min skada men var tvungen att ställa in den då jag inte ens tog mig upp ur sängen i morse. Inte ens ipren eller alvedon hjälper mot det onda efter skadan eller efter det som gör ont idag. Mer om min skada och olycka en annan gång...


måndag 24 februari 2014

Att jämföra sitt barn med någon annans

Idag har jag och barnen och Jörgen varit på öppnafsk. Vi hade jätte trevligt och det var mycket folk där eftersom det var sportlov och många var lediga. Mina tjejer gjorde gipsmagneter och Alvin gjorde gipstavla med hand och fötter. Fikade, lekte och hade kul. Vi åkte hem och åt mat innan jag åkte iväg och hämtade ut servicenyckel hos Sandvikenhus och beställde nya lyckor, lådor och bänkskivor till köket. Jag åkte sen ner på stan sen stund och till affären innan jag kom hem igen.


Väl hemma sitter jag och reflekterar över dagen. Känner mig glad över att fått vara hela dagen tillsammans med min familj som betyder allt för mig.

Jag funderar också på det här fenomenet som kan dyka upp hos föräldrar som inte tänker sig för;
Hur tror du att ditt barn känner sig om du jämför henne/honom med andra barn?
Ett ex. "titta på josefin så fint hon leker du borde ta efter henne" eller "pontus kan ju gå på toa själv så gör det du med" o.sv o.sv..
Hur skulle du känna dig om din partner jämförde dig med andra? T.ex
"anna på jobbet är så duktig och bakar varje dag kan inte du göra det också?" eller "kalles fru har maten på bordet varje dag när han kommer hem" efter att han kommit hem och maten inte är färdig.
Jag skulle känna att jag inte dög, och att min man vill att jag ska vara som någon annan, och om jag bara vore som dem skulle han tycka om mig mer eller tycka att jag är bättre. Tror inte ni att barn känner och tänker lika som oss?

Att respektera sitt barn handlar om att acceptera henne eller honom som den h*n är och se till hennes behov och känslor utan att ställa sig över dem. Jag önskar att nästa gång en förälder jämför sitt barn med någon annans funderar lite innan om det finns något annat sett att kommunicera.

Har ni som läser något annat förslag? Tankar och ideer om det jag just skrev? Dela gärna med er bland kommentarerna nedanför

söndag 23 februari 2014

Barn, kommunikation; att förstå varandra

Det här året har jag inte bloggat någonting alls. Jag har valt att fokusera på andra saker som mina barn, man och skola. Att jag nu väljer att fortsätta blogga betyder inte att jag har slutat att fokusera på barn, man och skola. Det är snarare så att jag kommit på hur jag vill leva mitt liv och hur vilka verktyg jag ska använda mig av. Men som alla vet så kan det ju bli så att man tar ett kliv fram och två bak. Jag har tänkt mycket på att förändra det invanda beteendet. Har ni tänkt någon gång att ni vill ändra på ett beteende någon gång? Men upptäckt ganska snart att ni är tillbaka i gamla hjulspår? Det är antagligen för att det är så mycket lättare och mer bekvämare att göra som man alltid gjort i stället för att kämpa för att förändra.

Min dotter har en period då hon gärna vill testa mig och där hon vill få sin vilja igenom. Vissa skulle kalla det för trotsåldern, jag kallar den inte för något mer än en period i sitt liv där hon lär sig att tackla situationer, känslor och upplevelser, vilket hon förmodligen kommer att göra hela livet mer eller mindre. Det är jag som mamma som måste lära mig att handskas med prövningarna. I grunden har jag funderat på frågan hur vill jag vara? Vad vill jag? Och på den frågan svarade jag mig själv att jag vill vara en bra mamma som försöker förstå mina barn. visar dem respekt och med en rak och öppen kommunikation få till ett samspel där vi respekterar varandra. Vuxna är osams i bland, barn är osams ibland, det handlar om att kunna lösa sina konflikter och respektera varandra.

När jag tyckte att jag var på god väg med min och mina barns relation började mitt förhållande till min man svacka i stället, det handlade om att vi inte visade respekt till varandra, att vi saknade tillit, och en rak och öppen kommunikation. Visst är det jobbigt när man hamnar i ett mörkt hål som man inte vet hur man ska ta sig upp ur, men även här ställde jag mig frågan hur vill jag vara? Vad vill jag? Och svaret blev att jag vill vara någon man kan lita på, en person som visar respekt och bli förstådd och förstå andra. Hur? Blev nästa fråga. Jag kan bara välja att lita eller inte lita och att själv vara ärlig, så för att kunna lita på andra har jag gjort det jag kan och sedan är det upp till den andra personen att visa om det är så eller inte. Genom att förstå mig själv kan jag förstå andra. Genom rak kommunikation kan andra förstå mig bättre.

Har du någon gång bråkat med din man och blivit arg och gått in på ett rum och stängt dörren bakom dig? Och hoppas på att han ska komma efter?
Eller muttrat om att det är aldrig någon annan än du som tar reda på disken.
Eller sagt att det är så stökigt här hemma med en förhoppning om att han ska förstå vad du menar att du vill att han ska hjälpa till att städa.
Eller ett annat exempel att du säger att du har ont i ryggen och blir arg inombords för att han inte fattar vinken att ge mig massage!!

Jag har förstått att lika lite som jag är en tankeläsare lika lite är han jag lever med det också. Så grunden till en bra kommunikation måste ligga i att prata rakt och ärligt. "jag skulle så gärna vilja ha massage, jag har så ont i ryggen skulle du kunna hjälpa mig med det?" jag tror att han förstår mig bättre.

På samma sett som jag försöker förändra min relation till mina barn genom en rak, ärlig, öppen kommunikation där jag inte gömmer mig bakom ord som man, eller du utan JAG. Jag känner, jag tycker, jag upplever. Jag kommer ofta tillbaka i gamla hjulspår eftersom det ju är så mycket enklare att ta till det man är van med, jag kommer på mig själv och gör ett nytt försök.

Tidigare i veckan ville min yngsta dotter inte göra som jag bad henne i  bilen. Jag bad henne sluta skrika, eller prata hödljutt eftersom att min bebis försökte sova i bilen. Hon blev både arg och ledsen eftersom att hon tyckte att jag fick prata högt då skulle hon med få göra det. Jag sa okej då är vi båda tyst sa jag. Men hon fick ett hysteriskt utbrott och kunde inte hantera sina känslor. Jag skulle springa in och hämta pengar och sen tillbaka till bilen igen, skulle ta högst någon sekund, då klättrar hon ur bältet och börjar tuta var på jag är där direkt och bär upp henne, lillebror på 6månader och storasyster. I vanliga fall skulle jag kanske blivit så arg att vi inte hade åkt ner på stan som vi hade tänkt eller satt henne på sin stol igen och mutat henne med att om hon lugnade ner sig så skulle hon få en glass på cafeet, eller hotat henne att om hon inte slutade så skulle vi stanna hemma. Men inte det här gången, den här gången gick vi in en stund. Jag pratade med henne och sa lugnt att innan vi åker vill JAG att du ska lugna ner dig så att vi kan prata med varandra om vad det var som hände. Hon skrek och bankade jag fanns där vid hennes sida och sa att jag ville krama henne. Hon lugnade ner sig ganska snabbt och jag fick krama henne och berättade MIN upplevelse först att jag inte tyckte om att hon inte gjorde som jag sa åt henne och att hon klev ur sin stol och började tuta eftersom att det väcker lillebror som behöver sova, och skrämmer och stör människor i området. Då har jag både förklarat för henne vad jag inte tyckte om och varför vilket jag tycker är viktigt att man gör. Hon berättade sedan att hon blev ledsen för att jag var högljud mot henne och att hon inte fick vara det mot mig. Jag svarade då att jag bett henne snällt många gånger och att jag blev högljud eftersom att jag trodde att hon skulle förstå bättre att det var allvarligt. Vi gav varandra en kram och jag sa till henne att jag skulle tycka att det kändes bra om vi sa förlåt till varandra, jag sa förlåt åt henne för att jag varit högljudd mot henne och hon till mig. Det var en av för få gånger som jag kände att vi förstod varandra, vi visade respekt och körde med en rak och ärlig kommunikation. Jag kände mig glad efteråt och vi åkte ner på stan och till frissan där hon klippte sig för första gången, så fin hon blev och jag så stolt.

I helgen när vi var på badhuset så började hon bråka med sin storasyster. I bubbelpoolen. Hon ville ligga ner på den lilla trappan där man kan sitta men storasyster puttade henne och sa jag vill också sitta här. Jag sa till storasyster du får inte puttas för att du tycker att hon gör fel, jag sa till lillasyster du måste sätta dig upp så att storasyster också får plats dessutom måste du flytta på dig helt om någon vill gå ner för trappan där du sitter, lilla syster som var arg gav mig en smäll på kinden, för första gången, det kändes. I vanliga fall skulle jag nog inte brytt mig utan bara sagt att så där får du inte göra det var väldigt dumt gjort! Men jag gick upp ur poolen och gav storasyster till pappa och lillasyster lade sig på golvet och skrek och bankade. Jag sa till henne att jag vill inte att vi går och badar förrän du har lugnat ner dig och vi har pratat om det här. Kände folks blickar hur dem brände på mig. Men var konsekvent och satt bredvid henne. Jag bestämde mig för att bära in henne i omklädningsrummet och hon skrek och skrek och runt om kring fanns många som bytte om och jag såg och kände hur vissa tittade på oss och vissa kände sig ombekväma och försökte att inte bry sig. I vanliga fall skulle jag ha haft svårt för att vara konsekvent men den här gången hade jag bestämt mig för att om jag visar henne en sak och säger en annan kommer hon att bli osäker på mig och inte förstå nästa gång vi hamnar i en liknande situation. Så jag höll om henne så att hon inte skulle springa ut till badet igen, sa till henne lugnt att JAG vill att du ska lugna ner dig innan vi kan gå ut och bada igen för det kan hända en olycka om man är så där arg som du är nu när man badar. Hon skrek släpp mig, aj, du är dum det gör ont osv men jag höll inte hårt jag höll bara om henne och fortsatte att säga lugnt jag håller om dig för att jag vill inte att du ska gå ut förrän du lugnat ner dig hon lovade att om jag släppte henne så skulle hon stanna kvar så vi gjorde det. Jag bar upp henne gick fram till en röd tavla och försökte avleda henne, jag berättade vad som stod på tavlan att man inte får bada utan badkläder, eller med kläder i bastun, det stod längst ner att man ska visa hänsyn jag förklarade för henne vad det betyder att man får inte slå någon, skrika så att andra får ont i öronen, putta någon jag frågade om hon ville att vi skulle gå till stora syster och berätta för henne så även hon visste om att man tex inte fick puttas på badhuset och det ville hon. Då lugnade hon ner sig och jag skyndade mig att säga nu kan vi gå ut och bada igen för nu har du lugnat ner dig det tycker jag är bra. Jag berättade även lite senare vad jag tyckte om händelsen att jag tyckte det gjorde ont och att jag blev ledsen när hon slog mig. Det kändes bra efteråt eftersom att jag hade gett mig in i en strid som jag "vann" och gick ur den som vänner som respekterade varandra, förstod varandra genom en rak kommunikation och hon förstod mig och kände att jag förstod och lyssnade på henne och hennes behov. Visst får man vara ledsen och arg men det betyder inte att man får göra vad man vill.

Det känns som att jag kommer närmare mina barn genom att vara konsekvent och ha en rak, öppen och ärlig kommunikation. Men det krävs att man jobbar med sig själv. Det finns nog alltid något man har som man behöver jobba med och jag har haft svårt att vara "hård eller konsekvent" mot mina barn men känner att jag behöver ändra på bla det.

Har ni något ni vill dela med er av vad gäller kommunikation och barn? Skriv gärna bland kommentrarerna